Jag kom till Danmark i januari 1979, hade mött min blivande man i Afrika. Efter en kort tids övervägande flyttade jag hit och blev gift med Christian Ammentorp den 1 februari 1979. Vi flyttade från Kongens Lyngby, där Christian hade ett hus, till Sjællands Odde. Vi hittade en gård som låg ner till Kattegat och där började mitt danska djurliv på allvar. Jag hade ju mina två katter med mig från Sverige, det var en abbesiner vid namn Orefeus och en havanna som hette Enrico. De fann sig snabbt tillrätta i sin nya miljö.

Men åter till Odden. Där fick jag först några höns och en tupp som  hette ChickenGeorge. Han blev så tam att det var problem om vi skulle sitta ute med något ätbart, han spatserade fram och tillbaka på bordet och blev ganska aggressiv om vi försökte att jaga bort honom.

Därefter kom det kalkoner, gäss och en liten jerseykalv. Så kom den första lilla grisen, det har sedan varit många grisar i mitt liv och alla har varit lika tama, men historien om den första lilla Piggi vil jag berätta lite om. Hon kom till mig bara 8 dagar gammal. Efter någon dag fann jag ut at hon inte var riktigt frisk. Hon hade svårt att stå på det ena bakbenet och vad gör man när man är nybakad lantman, jo man ringer efter en dyrlæge. Han kom Pigge var placerad i en liten korg med täcke och dynor och väl insvept så hon inte skulle frysa. Veterinären konstaterade att hon hade ledinfektion och hon fick en insprutning och så skulle jag bara hålla henne varm. I dag kan gott se hur han måste ha kämpat för att hålla masken, man kostar inte dyra djurläkarräkningar på en nyfödd gris utan avlivar den. Men Piggi växte upp och blev en stor gris tyvärr så haltade hon hela sitt liv. Hon fick också smågrisar, 8 st, hon var alltid med på promenader ner till stranden och besökte våra grannar för att tigga till sig lite godbitar.
Ni kommer att kunna se många fler foton i mitt album senare

Så blev det tid för hund. Det var ett kapitel för sig, Jag hade önskat mig en Irisk Ulvehund (varghund) men jag tror nog att Christian tyckte den var lite för stor och kanske också lite för dyr. Men jag var ivrig att finna någon så jag satte in en annons i vår lokala tidning att jag söke en varghund eller en annan stor hund, fick svar från en ung man som var skogfogde och hade uppfödning av Tysk Ruhåred Hønsehund (Strävhårig Vorster) och att han hade en hanvalp som han hade tänkt behålla själv men tyvärr blivit inkallad till militärtjäntgöring och därför inte kunde behålla den utan sökte ett gott hem, jag var inte intresserad men Christian gav sig inte, vi kan väl åka och se vad det är för något sa han och sagt och gjort. När vi kom öppnade Palle, som var namnet på mannen som hade hunden, dörren till hundgården, där valpen gick samman med sin far, han kom rusande, hoppade rakt upp i famnen på mig och slickade mig i hela ansiktet, så såg han bedjande på mig precis som han ville säga: svik mej inte. och vad gör man då, tar honom med hem förstås, och det har jag aldrig ångrat. Zeb som han hette var nog den bästa hund jag någonsin har haft, han levde sedan samman med mig både i glädje och sorg.

 

Åren gick. Christian blev allvarligt sjuk och dog 1983. Jag hade fortfarande Zeb. Vi flytade till den lilla gård på Odden där jag bor nu. Under flera år hade jag haft kontakt med min väninna i Ingrid i Norge som hade köpt en kuvasz. Det var en hund som absolut inte sa mig något. En dag ringde hon och undrade om jag kunde vara fodervärd ett års tid för de ville ha en ny hanhund till Norge. Men med de hårda restriktioner som det var blev det allt för dyrt att ta in en valp om det visade sig att den hade HD. Sagt och gjort. Hon kom ner hit och valde ut en valp hos en uppfödare. Jag fick honom när han var 8 veckor gammal och han skulle bli här tills han var 1 år och HD röntgad. Tiden gick och jag blev mer och mer f'örtjust i honom. Det visade sig att han var en praktfull kamrat och lydigheten felade heller inget. Jag for runt med Bunco som han hette på en massa utställningar så han skulle vara väl meriterad när han flyttade hem. Som tack för att jag haft honom skulle jag få en valp en varghund som jag alltid önskat mig. Tiden gick och det närmade sig att Bunco skulle hem. Han var HD fri och blev blodprovstagen och flygbiljetten beställd. Jag åkte till Kastrup och avlevererade honom i en stor hundbur. Det glömmer jag aldrig de ögon som han gav mig när han stod där. Den stora vita vackra hunden. Mina tårar strömmade ner för mina kinder. Och jag tänkte det här gör jag aldrig mer. Men jag visste ju att han skulle få det bra. Det värsta var nog att han skulle sitta i karantän i Sverige i 4 månader innan  han kom vidare till Norge. Tiden gick och snart var det tid att hämta honom ur karantän. Det var så lyckligt för jag skulle själv få glädjen at åka upp och hämta ut honom. Ingrid mötte mig vid karantänen så vi kunde fortsätta resan till Nordnorge där Bunco skulle bo resten av sitt liv. Det var häligt at se att han inte hade tagit någon skada utan hälsade på mig som om jag bara varit borta ett par timmar. Väl framme hos Kjell fann han sig snart tillrätta och blev satt samman med hans övriga flock. Avtalet var att jag skulle få en valp som betalning. Jag hade alltid önskat mig en Irländsk varghund. Så Ingrid ringde mig när jag kommit hem och sa nu åker du ut och ser på alla kenlar som har Irländska varghundar och välger ut en valp. Sagt och gjort. Jag åkte från den ena kenneln till den andra, men ingen valp var som jag hade tänkt mig. När jag kom hem ringde jag upp Ingrid och sa att jag inte ville ha en varghund utan en valp efter Bunco. Jag hade ju sett dom tikar som Kjell hade och bestämt att det skulle bli en valp efter Bunco och Bianca. Det blev det inte för hon lurade mig två gånger. Första gången kom det inga valpar och den andra kom det bara dödfödda valpar. Då ringde Kjell och sa att Chick skulle ha valpar med Bunco och han tyckte jag skulle ta en av dem. Det gjorde jag. Och dagen före julafton det året kom Inrid ner med Friar till mig. En hälig stor hund som jag fick ha glädje av i 10 år.

Så började arbetet igen med en ny valp i huset. Jag hade ju fortfarande gamla Zeb som var jättebra med att lära den nya valpen vad man får och inte får när man bor hos Marian. Han gick bra samman med alla mina andra husdjur och det var aldrig några problem med att han ville rymma eller göra en massa olovliga saker. Men så gav det sig inte bättre än att jag fick en hund till på halsen. Det var en Pumi som hette "Pelle"  Mysophans Skalle-Per. Anlednidngen att jag fick honom var att jag hade lovat en yngre man här vid namn Thomas att hjälpa honom att få en hund. Så var det Ingrid igen. Hon kände Elisabeth som var uppfödare av Mysophan, hon hade sparat två hannar som hon eventuellt skulle ha till avel. men det visade sig att dom inte kunde vara samman utan bara bråkade hela tiden. Därför sökte hon någon som eventuellt ville köpa den ena. Thomas tog därför tåget till Sverige för att se på Pelle och kom naturligtvis hem med honom. Han hade honom bara i cirka 7 månader. En dag kom han till mig och hade stora tårar i ögonen och berättade att han hade blivit förflyttat till København genom sitt arbete och kunde naturligtvis inte ta Pelle med sig. Han undrade om jag kunde hjälpa honom att skaffa ett gott hem. Jag sa bara att han kunde lämna honom hos mig tills vidare så skulle jag försöka finna ett hem. Men det hemmet blev hos mig och det ångrar jag inte en minut. Jag visste inget om Pumi och tyckte nog inte heller att det var något vidare till hund, men fick snart ge mig när jag kom underfund med hur intelligent och fin han var. Jag fortsatte kontakten med Elisabeth som hade fött upp honom och vi kom överens om att jag skulle ha en tik för att eventuellt göra rasen känd i Danmark. Pelle var nämligen den första pumin som kom till Danmark. Han blev dansk champion med 3 cacib.

Så var det altså dags för den lilla cremefärgade tiken Bjäril att komma ner till mig från Sverige 8 veckor gammal. Hon var ju en charmtroll utan like. Blev bästa valp på världsutställningen i Bella Center och fick sedan 3 cert. Efter 2 år kom valparna efter Pelle och henne. Två kullar blev det 7 i den första och 6 i den andra. Men försäljningen i Danmark var inte lätt. Ingen visste ju vad Pumi var så valparna växte och annonskostnaderna också. Till slut fick de i alla fall goda hem alle samman men någon vidare avel blev det inte. Jag behöll en hanvalp i B-kullen. Senare blev det en tjuvparning mellan honom och Bjäril och det kom 3 cremefärgade hanvalpar. Där behöll jag också en hanne. De ställdes aldrig ut fö jag tyckte de var för stora och interesset för uställningar hade nog svalnat lite.
Den sista av mina valpar den cremefärgade Casper avled för ett halvt år sedan, men ägaren har nu två nya pumi från Sverige som han är mycket glad för.

Så var det tid för en ny cuvasz. Den här gången från Holland Det var Sven Erik som levererade honom på Luciadagen. En härlig liten ullklump på 9 veckor. Han blev en gammal trotjänare ända tills ett halvår innn jag flyttade tillbaka till Sverige.

Jag får ju heller inte glömma Katten Pelle. Han har varit med sedan Basco fanns och även varit samman med Lillebror och Garas under alla dersa levnadsår. De är de bästa kompisar och han har fått sitt eget pass och är med i Sverige

Nu ar turen kommen till n ny liten Pumi. Den här gången var det Norge som var leverantör. Han kom från Livet´s kennel. Blev utställd ett antal gånger fick 1 cacib och 2 cert. Sedan var det slut. Vi har bliit för gamla både han och jag. Så nu njuter vi bara vår tillvara i Småland i lugn och ro utan stress och jag efter priser och pokaler. Vi har ju också fått Garas som är med och faktiskt har blivit far tre gånger redan. Men det kan ni ju läsa om i hans dagbok. Så nu är vi tillbaka där vi började. Så gå tillbaka till rubriken Hemma i Sverige igen och läs mera om ni tycker det är roligt.

Så var det tid att ge Lillebror en bror och en kompis. Jag fick en mail och en bild av en ful liten pumivalp, ja ni kan förresten se bilden i hans dagbok. Men han charmade mig så mycket så jag bestämde mig för att honom ville jag ha. Jag glömmer aldrig den första mailen jag fick från uppfödaren där det stod är du säker på att du vill ha honom? Han var nämligen från Ungern och det var ju ingen möjlighet för mig att se hnom i verkligheten. Men med mycket god kontakt och många bilder under de första åtta veckorna så tyckte jag nog att jag lärde känna honom ganska bra. Han kom till mig dagen före Nyårsafton och blev hämtat på Kastrups flygplats. Han fann sig ganska snabbt tillrätta och fann en trogen vän i Basco som blev hans skyddsängel i alla situationer. Han är ju också med till Sverige.